Har precis varit ute med båda hudarna *samtidigt!* och det känns så jävla bra! allt är toppen just nu faktiskt. Har mycket mer energi och orkar betydligt mycket mer :)

På måndag ska jag börja träna med underbaraste Nenna! Det känns också kul :) Början är ju alltid värst men jag klarar detta!

Idag tänkte jag att jag skulle bli klar med bädden jag håller på med. Har bara en sida kvar sedan ska jag sy på kardborreband sedan är det klart!

Hopppas alla ni andra har en lika bra dag som jag har, och har ni inte det så hopppas jag att den snart blir bättre!

Jag är lat och jag vet om det. Visst jag har haft det tufft och jag har fel på sköldkörteln men jag tänker inte skylla på det. Jag väger 110 kilo och är 176 lång. Jag tänker inte ha det såhär. Jag är trött att känna att det är jobbigt att vara ute med vira. Jag är trött på att inga kläder passar som jag har i garderoben. Det är slut med det nu.

Jag vill inte vara smal, jag vill vara frisk och stark.

Jag lovar att den resan börjar nu.

När jag är klar kommer jag skina starkare än solen.

Så vi har två underbara hundar MEN Vira är väldigt understimulerad och otränad i lydnad vilket kan göra att det blir väldigt jobbigt att vara ute och gå med henne. Som nu tex så mötte vi tre olika hundar och jag ser på henne när hon blir sådär intensiv och försöker bryta det men jag lyckas helt enkelt inte. Det är så svårt. Jag vet att hon kräver mycket och jag vet att de raserna som hon är kan vara väldigt envisa. Men det hennes beteende blir så jobbigt och det är mitt fel att hon beteer sig så. Jag måste verkligen komma igång med hundkurserna snart.

Jag vet att det inte blir bättre på engång. Det är skit jobbigt. Jag vill ta tag i så mycket men energin finns inte där än. Jag vet att den är påväg jag kännder det men än så orkar jag inte. Men dagarna börjar bli lite mer uppåt nu iallafall och det känns skönt.

Var på psyk ännu en gång och fick konstaterat att jag har en lat sköldkörtel, precis som min mor. Så nu ska jag gå på levaxin resten av livet men det lider jag inte av. Kändes bara skönt att få det bekräftat.

Lilla Ludde låg och smaskade på en gammal snus så han är jätte dålig i kistan nu, får springa ut med honom hela tiden men vi hinner inte alltid hela vägen ut. Han hitta på så mycket bus våran lilla valp.

men nu får jag väl diska som jag lovade Jimmy att jag skulle göra innan han kom hem! :P

Jag är då sjukskriven och har varit det sedan den 3 maj iår för er som inte visste det. Jag har alltid kämpat med mig själv, jag har alltid haft dåliga tider i mitt liv. Jag har alltid klankat ner migsjälv och tänkt " Varför gör jag fel hela tiden och gör så att jag mår såhär?!". Jag har varit arg och frustrerad för jag inte har avslutat något som jag har påbörjat. Jag har aldrig varit nöjd med mitt liv och aldrig klarat av skolan och det är inte för att jag är korkad, för det är jag inte, utan det har varit för jag har mått så fruktansvärt jävla dåligt. Det är svårt att förklara hur man mår för någon som inte vill se eller förstå. Jag har väl haft en del familjeproblem som har gjort att den/dom inte har velat eller kunnat sätta sig in i min situation. så jag gjorde det som va lättast. Jag flyttade. Visst var det lättast men det löste ingenting. Idag har jag bra kontakt med mina syskon och min pappa och jag är väldigt glad över detta, för dom dömmer inte mig. De tycker inte att jag är svag när jag mår dåligt eller att det är konstigt att jag "mår dåligt över ingenting" ( som jag har hört så många gånger, för många gånger), utan de försöker finnas där för mig. Dom behöver inte säga något speciellt utan det handlar om att prata om hur dagen har varit, få mig att tänka på något annat än hur besviken jag är på migsjälv för jag hamnade på botten igen. 

Men iallafall så var jag på psyk för ca 3 veckor sedan skulle jag tro och jag är klassad som Bipolär klass2. Och jag mådde så fruktansvärt dåligt av detta. För jag såg bara det negativa som att "jag kommer att få leva med detta resten av livet" eller " det är faktiskt FEL på mig". Jag var ledsen och nerbruten i flera dagar bara grät och var jätte ostabil. Jimmy (min älskade man) tog också detta väldigt hårt, att se mig må så dåligt. Jag har aldrig visat honom den sidan. i samma veva som allt detta hände så försvann min katt. Det gjorde mig så ledsen och det gjorde mig ännu mer instabil. Jag vet att folk tänker "det var ju bara en katt?" men det är sjukt va mina djur betyder mycket för mig. Jag grät och grät och jag ringde till Therese ( min äldsta syster) och bara grät och pratade osammanhängande. Och det betydde väldigt mycket för mig att hon bara fanns där även om hon inte kunde göra något åt det. Simba hade jag haft sedan jag va 16 och han var 4 veckor och såg ut som en underbar kolafärgad tuss.samtidigt som jag bearbetade det så bytte jag medicin. det gjorde mig väldigt svänging. hurmörsvängningarna blev nu ännu värre och jag visste helt enkelt inte hur jag skulle ta mig från måndag till tisdag. Men jag stod ut och helt plötsligt kom Simba tillbaka! Det var en sten som lättade. Men det är fortfarande jobbigt för det finns personer som jag önskar att dom kunde sätta sig ner, andas ut, och prata med mig. fråga hur jag mår, vad innebär det för dig att bli klassad bipolär och förlåt att jag inte förstod att det var något tidigare. Just nu känns det tugnt men jag är övertygad om att det kommer att bli bättre. För jag har allt man kan önska sig för en bra tillfrisknad, Jag har Jimmy, jag har mina hundar, jag har mig katt och sist men inte minst så har jag min Familj, Mina underbara syskon, min Underbara Pappa Christer som själv har gått igenom mycket men kommit ut starkare och bättre. och jag glömmer aldrig bort de vänner som också har stöttat mig.

Så i lördags var jag och min älskade sambo Jimmy ute och shoppade fröer :P haha lite tantigt och gubbigt ja^^ men iallafall så köpte vi även jord och små krukor, blompinnar och lite mer jord. Vi planterade Vaxbönar,gurka, paprika, chili, tomat, bifftomat, rädisor, purjolök, kiwi, physalis och zucchini :) ska även prova plantera lite melon idag :D  så nu har jag ett litet indiantältliknande mini växthus :) jag längtar tills det börjar växa :D Våran balkong kommer bli så mysig :D

Elvy-Filippa out! for now ;)

För jag saknar min lellegris så hemskt mycket. Det är 55 kilo kärlek där. Han är tigrerad och är 72 cm i manken sist jag mätte honom. Han är rädd för mörker och han har respekt för Missa (Pappas katt som är en väldigt liten katt dessutom). Han kan vara lugnet själv men kan även bli väldigt hispig för inget och då flamsar han bara runt. Han är en blandning mellan Sankt bernhard/ Schäfer/ Golden , han blev tre år den 7 mars. Gizmo <3  

Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Var på farfars begravning igår och jag grät som ett litat barn men gud var fint det var. Sista dikten som prästen läste upp var den finaste dikten någonsin. Allt var väldigt männskligt. Tror jag ska städa lite nu sedan plugga så jag får något annat att tänka på. Kan inte vara ledsen mer nu. 

Jag vet att dom äntligen får vara tillsammans igen <3