Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Var på farfars begravning igår och jag grät som ett litat barn men gud var fint det var. Sista dikten som prästen läste upp var den finaste dikten någonsin. Allt var väldigt männskligt. Tror jag ska städa lite nu sedan plugga så jag får något annat att tänka på. Kan inte vara ledsen mer nu. 

Jag vet att dom äntligen får vara tillsammans igen <3