Jag är då sjukskriven och har varit det sedan den 3 maj iår för er som inte visste det. Jag har alltid kämpat med mig själv, jag har alltid haft dåliga tider i mitt liv. Jag har alltid klankat ner migsjälv och tänkt " Varför gör jag fel hela tiden och gör så att jag mår såhär?!". Jag har varit arg och frustrerad för jag inte har avslutat något som jag har påbörjat. Jag har aldrig varit nöjd med mitt liv och aldrig klarat av skolan och det är inte för att jag är korkad, för det är jag inte, utan det har varit för jag har mått så fruktansvärt jävla dåligt. Det är svårt att förklara hur man mår för någon som inte vill se eller förstå. Jag har väl haft en del familjeproblem som har gjort att den/dom inte har velat eller kunnat sätta sig in i min situation. så jag gjorde det som va lättast. Jag flyttade. Visst var det lättast men det löste ingenting. Idag har jag bra kontakt med mina syskon och min pappa och jag är väldigt glad över detta, för dom dömmer inte mig. De tycker inte att jag är svag när jag mår dåligt eller att det är konstigt att jag "mår dåligt över ingenting" ( som jag har hört så många gånger, för många gånger), utan de försöker finnas där för mig. Dom behöver inte säga något speciellt utan det handlar om att prata om hur dagen har varit, få mig att tänka på något annat än hur besviken jag är på migsjälv för jag hamnade på botten igen. 

Men iallafall så var jag på psyk för ca 3 veckor sedan skulle jag tro och jag är klassad som Bipolär klass2. Och jag mådde så fruktansvärt dåligt av detta. För jag såg bara det negativa som att "jag kommer att få leva med detta resten av livet" eller " det är faktiskt FEL på mig". Jag var ledsen och nerbruten i flera dagar bara grät och var jätte ostabil. Jimmy (min älskade man) tog också detta väldigt hårt, att se mig må så dåligt. Jag har aldrig visat honom den sidan. i samma veva som allt detta hände så försvann min katt. Det gjorde mig så ledsen och det gjorde mig ännu mer instabil. Jag vet att folk tänker "det var ju bara en katt?" men det är sjukt va mina djur betyder mycket för mig. Jag grät och grät och jag ringde till Therese ( min äldsta syster) och bara grät och pratade osammanhängande. Och det betydde väldigt mycket för mig att hon bara fanns där även om hon inte kunde göra något åt det. Simba hade jag haft sedan jag va 16 och han var 4 veckor och såg ut som en underbar kolafärgad tuss.samtidigt som jag bearbetade det så bytte jag medicin. det gjorde mig väldigt svänging. hurmörsvängningarna blev nu ännu värre och jag visste helt enkelt inte hur jag skulle ta mig från måndag till tisdag. Men jag stod ut och helt plötsligt kom Simba tillbaka! Det var en sten som lättade. Men det är fortfarande jobbigt för det finns personer som jag önskar att dom kunde sätta sig ner, andas ut, och prata med mig. fråga hur jag mår, vad innebär det för dig att bli klassad bipolär och förlåt att jag inte förstod att det var något tidigare. Just nu känns det tugnt men jag är övertygad om att det kommer att bli bättre. För jag har allt man kan önska sig för en bra tillfrisknad, Jag har Jimmy, jag har mina hundar, jag har mig katt och sist men inte minst så har jag min Familj, Mina underbara syskon, min Underbara Pappa Christer som själv har gått igenom mycket men kommit ut starkare och bättre. och jag glömmer aldrig bort de vänner som också har stöttat mig.